Klara och fölet

Sch! Hörs en röst. Du måste vara tyst. Jag ser mig förvirrat omkring. Över kanten till Miras box kikar mamma upp. Hennes hår är rufsigt och kinderna glöder. - Kom hit, Klara, viskar hon. Men smyg. Plötsligt förstår jag. Hjärtat rivstartar och slår med ens så hårt att det dunkar i hela kroppen. Jag vågar knappt andas. På darriga ben smyger jag fram till Miras box och kikar över kanten. Hur många gånger har jag inte drömt mardrömmar om Miras föl. Sett det ligga dött i halmen, litet och hjälplöst och bortom all räddning. Veterinären hade inte precis låtit hoppfull, men kanske, kanske finns det en chans...